Pixelworship

När jag först hörde Burials senaste EP Antidawn så tyckte jag inte om den. Tror jag skrev på Twitter att “Den låter precis som allt annat han gjort ¯\_(ツ)_/¯” och det kanske är sant, men han har alltid varit på väg nånstans dit andra storsäljande (antar jag?) musiker inte går – han tar bort mer och mer av musiken från sin musik. Kvar lämnar han allt det andra – det som hörs genom lurarna när du sitter på bussen, dina fotsteg i vattenpölarna på gatan, minnet (det upplevda eller fantiserade) av den där natten då du…

The New Yorker skrev att han gör “music about dance music” och det är en väl passande beskrivning. Personligen får jag känslan av att stå lite utanför, att stå i ett hörn och se på när de andra dansar, att inte passa in även i ett sammanhang där jag borde passa in. Som att gå på en konsert och tappa feelingen mitt i, och bara sitta i baren resten av kvällen.

När jag var yngre och trodde det var kul/viktigt/meningsfullt att gå på fester och sån skit, typ i gymnasiet och strax efteråt, så brukade jag oftast “göra en Aspa” (jag kallades Aspa förut för att jag heter Asplund i efternamn) och antingen gå undan och sätta mig i ett tomt rum nånstans, eller helt enkelt bara dra utan att säga till någon. Jag kom alltid till en punkt där jag tyckte mig se igenom de andra på festen, och inse hur jävla meningslöst det är att hålla på. Jag hade behövt Burial 1999. Jag slutade gå på hemmafester för 15 år sedan. Burial släppte sin andra skiva för 15 år sedan.